Kan innehålla spår av mobbning

Länge sa jag till mig själv och andra att mobbningen gjorde mig starkare. Den lärde mig att klara mig genom svåra saker, att inte alltid lyssna på vad andra sa om mig och att det inte är mig det var fel på. Det var de andra, de som mobbade, som det var fel på. Jag gick vidare i livet och fick det bra, alltså har inte mobbningen påverkat mig, möjligtvis har den gjort mig starkare. Det var vad jag innerligt trodde i många år, fram till för ca. två år sedan.

Jag gick hos en psykoterapeut varannan vecka under några månader, tre kanske. Anledningen att jag sökte hjälp var att jag var så enormt rädd för allt! ALLT! Jag vågade inte gå ut ensam ens på dagen, jag var rädd att råka ut för något. Jag kunde fastna i hemska fantasier om att någon skulle bryta sig in i vårt hem och skada mig och min familj på de mest brutala vis, och jag kunde inte sluta föreställa mig det. Jag hade sådan ångest över detta och blev hindrad i min vardag av att inte våga gå ut. Så jag sökte hjälp.

Under ett av samtalen kom vi in på mobbningen som jag utsattes för i årskurs tre. Jag fick berätta fritt om hur det var, och jag kom in på den händelse jag berättar om i mitt tidigare inlägg om min skolgång, som ni kan hitta här. Det är händelsen då jag och min vän blev hotade i skolan, inte fick hjälp från varken klassföreståndare eller rektor och fick springa med mobbarna hack i häl till närmsta kiosk där vi fick låna telefonen och ringa efter våra föräldrar. När jag berättar om det så hoppar jag visst något i berättelsen, vilket psykoterapeuten uppfattar och ber mig backa tillbaka lite och berätta en gång till. Hon tvingar mig att berätta långsamt, att verkligen känna efter hur jag kände i den stunden. Det är fruktansvärt jobbigt! Jag som hela tiden intalat mig att mobbningen gjorde mig stark, att jag bearbetat den, att jag är glad att den hände eftersom den gjorde mig till den starka person jag är idag, får möta den rädda flickan inom mig. Flickan som var säker på att hon skulle dö när hon flydde för livet. Psykoterapeuten föreslog mina upplevelser som det som låg till grund för mina irrationella rädslor för människor. Det är en otroligt stark upplevelse för mig! Där och då insåg jag att om jag nu är stark, är det inte för att jag blivit mobbad utan trots att jag blivit mobbad. Och jag är inte stark från alla håll. Vissa sidor av mig är otroligt lätta att bryta sig igenom. 

Jag läser en vuxenutbildning och är inne på andra terminen. En dag hände något som gjorde att jag kände mig oönskad och utstött, trots att det inte alls var menat så. Jag reagerade starkare än jag själv kunde ana att jag skulle, jag kunde inte hålla tillbaka mina tårar och jag kunde inte förstå varför jag reagerade så starkt! Det var inte en så stor sak egentligen, men det var som att jag ändå mindes känslan från när jag var liten, att aldrig få vara med, alltid oönskad, osynlig. Min reaktion blev att stöta människor ifrån mig, jag gick ensam på rast, jag satt ensam och arbetade, jag gick  hem utan att säga hej då osv. Jag avskärmade mig från andra människor och mådde riktigt uselt. Som om denna mobbade flicka jag har inom mig tog över och mindes hur hon skulle göra för att minimera skadan. Hålla sig för sig själv, inte prata med någon, inte visa sin sårbarhet. En vecka tog det för mig att "komma tillbaka". Mina klasskamrater försökte prata med mig, jag undvek dem och stötte dem ifrån mig, så min reaktion gjorde i princip min känsla sann. Jag kände mig utanför, då ställde jag mig utanför och stötte alla ifrån mig. Det tror jag inte att jag hade gjort om jag inte varit mobbad som liten, då hade jag inte reagerat så starkt på denna händelse. 

Så spåren sitter kvar. Varje gång jag hör någon säga att vi ska motverka mobbning i skolorna blir jag förbannad. För mig känns det som att acceptera mobbningen, men vilja minska den. "Motverka". Det innebär ju att mobbningen får verka, och att man sedan verkar mot den i efterhand. Alldeles för ofta har jag hört att mobbning är ett oundvikligt inslag i skolorna. Att det är synd men inget att göra åt. Jag säger nolltolerans till all mobbning, den ska inte på något sätt accepteras! Det ska inte ens vara möjligt för mobbning att uppstå. Något som påverkar människor så starkt, djupt och under så lång tid ska inte accepteras som "oundvikligt". 

Verkligheten

I Spanien har man byggt massa nya, tiptop hus. Som ingen har råd med. De står nu, nybyggda och toppmoderna, och förfaller i helt övergivna områden. Gå in och titta här. Det är så sinnessjukt att se! På sidan finns också andra ställen i världen och även Sverige som står övergivna och bara förfaller. Otroligt intressanta bilder och bildtexter!

Istället för att tävla!

Det är lätt hänt att man bråkar när man är trötta trebarnsföräldrar. Det är lätt hänt att man går in i en slags tävling om vem som egentligen gjort mest, vem som är tröttast och vem som är skyldig vem vad. -Jag har ju bytt tre bajsblöjor, diskat och plockat in tvätt! -Men jag har ju lagat maten, plockat in disken och dammsugit hela lägenheten! Sådana samtal utspelar sig ganska ofta hemma hos oss. Jag vill gärna att det ska vara mest synd om mig, så att jag kan få ta det lugnt. Och skulle jag förlora tävlingen så kan jag ju alltid påpeka vem som födde barnen. Kickass argument! 

Problemet är att vi alltid är lika trötta båda två, livet tar energi! Vi har tre ganska små barn och det är mycket att göra bara för att få vardagen att gå ihop, vi måste göra saker båda två hela tiden och ändå blir vi aldrig klara! Sedan vill man ju leva också, inte bara överleva. Och dessa tävlingar som vi har regelbundet gör det inte bättre precis, de bara stjäl ännu mer energi och gör oss tröttare och surare än vi var innan. Så, nu har vi ganska nyligen bestämt oss för att göra tvärtom! Istället för att hela tiden påpeka hur jobbigt vi har det, hur mycket JAG gjort och hur lite DU gjort, så ska vi lyfta varandra när vi upplever att den andra gjort bra saker! Så istället för -Kan inte du diska, jag har ju bytt hundra blöjor och fött tre av våra tre barn! så ska jag säga -Vilken god mat du lagat älskling, och skönt att du plockade in disken! Det tror jag kommer stärka vår relation, ge oss mer energi och göra livet mycket roligare!

Hemma eller förskola?

Barn ska gå förskola. Varför? Jo för att där lär de sig så mycket, och de träffar andra barn. För det första så tror jag inte en sekund på att barn behöver umgås med jämnåriga fem timmar om dagen fem dagar i veckan (lågt räknat i jämförelse med hur mycket många barn går förskola t.o.m). Jag tror att barn behöver spendera sin tid tillsammans med närstående vuxna för att utvecklas på ett tryggt och vettigt sätt. För det andra så undrar jag vad det är de lär sig på förskolan som de inte kan lära sig hemma? Jag tror också att man fäster för mycket tonvikt vid ordet "hemma". Att mina barn är hemma istället för på förskolan innebär inte att de är inne i lägenheten dygnet runt. Det innebär att vi utgår från vårt hem. Barnen är med oss i det vi gör. Vi går och handlar, vi hälsar på mormor och morfar, vi byter till vinterdäck. Alla dessa saker lär de sig av. Jag tycker inte att en treåring behöver lära sig en massa saker. Jag tror att en treåring vill lära sig vissa saker, och andra inte. Min treåring t.ex har genom sin egen nyfikenhet lärt sig att skriva sitt namn, hon känner igen sina syskons namn (skrivna alltså), hon kan alla siffror och hon kan räkna till femton. Hon kan ungefär två tredjedelar av alla bokstäver i alfabetet. Hon har lärt sig detta för att hon ville lära sig det. Hon var intresserad, och i den stunden var jag där och hjälpte henne. Andra barn träffar hon minst varannan dag, egentligen tror jag att det är för mycket för jag märker hur stressad hon blir av det, men vi gör så i nuläget. Vad missar hon? Enligt en bekant missar hon mycket som man bara inte kan göra hemma! Som vadå undrar jag, och svaret blir: gå på teater, måla med fingerfärg, sjunga tillsammans... Mjo... Jag tror nog att vi kan klara det utan förskola faktiskt!

Förskola kan säkert vara bra! Det tror jag verkligen, att det finns förskolor som är bra med engagerade pedagoger och trevlig stämning. Men att det finns förskolor som är bra och barn som trivs på förskolan och utvecklas fint där betyder INTE att barn som inte går förskola missar allt det där!

Att få barn att mogna.

På föreläsningen "Varför lyssnar inte Kalle" pratar Gordon Neufeld om att barn inte kan hålla två känslor i huvudet samtidigt innan de mognat tillräckligt. De kan inte känna att de just nu är arga på mamma, men att de älskar henne ändå utan de antingen hatar eller älskar. Det här är något som vissa personer aldrig blir av med, de får aldrig möjligheten att mogna så att de kan förstå sina ibland motstridiga känslor. T.ex har de svårt att fortsätta med något, som de egentligen gillar, för att det just nu är skitjobbigt. Så vi började fundera på hur vi ska kunna hjälpa våra barn att mogna på detta plan, om det är något vi ska tänka på eller så.

Igår sa vår treåring till oss när vi åt pannkakor: -Jag är mätt i magen, men inte i munnen!
Så barn mognar, vi behöver bara låta dem göra det! Vi hjälpte henne att förstå sina motstridiga känslor, att ibland vill man äta mer för att det är så gott, men man är mätt så man får inte plats med mer.

Samhället idag är så inriktat på resultat, på läroplan i förskolan som bestämmer vad ett barn ska kunna. Barn ska gå förskola och skola för att utvecklas rätt. Vi ska tvinga fram mognaden och fort ska det gå. Jag är övertygad om att om vi istället låter våra barn utvecklas på de områden de är intresserade av och i sin egen takt, så kommer de nå djupare mognad och det kommer i de flesta fall utvecklas fortare. Om nu hastigheten på utvecklingen ens ska behöva mätas.

Själv har jag hellre fria barn som utvecklas långsammare än medel men verkligen utvecklas och inte bara lär sig att verka utvecklade, än jag har "normala" barn som ska dresseras till utveckling och mognad.

Äventyr och pyssel!

Idag har vi varit på Innovatum med barnen, deras farmor och farbror och en kompis med två barn. Det var så himla roligt! Barnen gillar verkligen de öppna ytorna att springa på, de roliga experimenten, att bygga med de stora klossarna och allt som finns på det spännande stället! Vid ett tillfälle började vår tvååring följa efter ett annat barn, kanske 6-7 år gammalt. Jag gick efter dem för att se hur det gick. De gick runt ett hörn, och jag kunde inte se dem på en stund och när jag väl såg dem igen satt de på golvet tillsammans med två andra barn ungefär i 6-7 årsåldern och skrattade som tokiga! Det var helt underbart att se! Jag tycker att det är sällan det fungerar så bra med andra barn, men här gick det verkligen över all förväntan! De större barnen var så snälla och omtänksamma mot vår tvååring. Sedan kom treåringen och ville vara med, fast lite på avstånd och det fick hon. Så kom ettåringen och de två andra barnen som var med, och alla var liksom självklart välkomna in i den nya gemenskapen! Det värmde verkligen i hjärtat att se! De lekte ett bra tag, alla var glada och hade roligt. När vi sedan var tvungna att dra oss hemåt sa jag till de tre barnen att det var väldigt roligt att träffa dem, de svarade detsamma och sedan sa vi hejdå. Efteråt kom jag på att jag borde ha frågat om deras föräldrar var där, så att jag kunde sagt till dem vilka fina barn de har! Tänk vad roligt att få höra en främling berätta hur omtänksamma och vänliga barn man har, då skulle man ju bli stolt! Men men, nästa gång ska jag försöka komma ihåg det! Jag är jätteglad över denna erfarenhet! Oftast när vi träffar andra barn är det så hetsigt och bråkigt om alla leksaker på öppna förskolan eller var det nu är. Det här var en ljuvlig erfarenhet och jag tänker försöka ha den överst så att jag minns den före de andra halvkassa och kassa erfarenheter jag samlat på mig.

Barnen sov hela vägen hem, de minsta vaknade när vi kom hem men var lite trötta fortfarande. Jag tog fram vattenfärger, penslar och papper till dem och tänkte att vi skulle pyssla lite tillsammans! Det var första gången minstingen fick greja med vattenfärg, och det användes inte på det konventionella sättet skulle man kunna säga. Jag googlade fingerfärg lite snabbt, och kom in på detta inlägg hos underbaraclara , och det var ju hur lätt som helst att fixa egen fingerfärg! Tyvärr hade vi ingen karamellfärg hemma, så jag fick springa över till mina föräldrar och låna några droppar och när jag kom tillbaka hade de helt tröttnat på färgerna båda två. Så det sparar jag till en annan dag när de är pysselsugna igen! Jag är lite orolig för hur hårt färgen kommer sätta sig där de kletar den, men det får vara som det är bara de har roligt! Nu ska jag göra en enkel vetedeg till äldsta som just vaknade, så hon får baka lite! Hoppas att ni har en pysslig och rolig dag ni med!

Dagens tips!

Den här låten är så sjukt bra! Den är gjord av Nicklas Lantz som tillsammans med sin familj flyttade till Åland för att kunna fortsätta hemundervisa barnen. Här är ett inslag om familjen från något år sen: 

Här är deras fina blogg också: http://sagorodrakar.blogspot.se/
En inspirerande familj!